Torbjörn och Barbro, närmare 70 år, njuter av vintersolen på deras nyinköpta fäbodtomt i dalarna. Här ska de på egen hand, utan byggerfarenhet, sätta upp en timmerstuga under det närmaste året. Men än så länge finns bara drömmar och ett litet förråd på den där tomten. I bakgrunden finns jag, deras 25årige son, som bestämt mig för att följa mina föräldrar och deras projekt.

Filmen byggs upp av scener från det vardagliga livet, och slitet med stugan. Som tittare kommer man ganska snart förstå att det är jag; sonen som håller i kameran, och som kommit hem under en period för att ägna min uppmärksamhet och tid åt mina åldrande föräldrarna. Min röst kommer höras bakom kameran då de ibland tilltalar mig, eller då vi konverserar lite med varandra.

Scen efter scen berättar om vilken tid i livet mina föräldrar befinner sig i. Jag följer mamma när hon sena kvällar besöker skolan och sitt gamla arbetsrum där hon tömmer, rensar och sopar igen de sista spåren från arbetslivet. Jag kommer vara med pappa när han besöker hörcentralen och pratar med läkare om hans försämrade hörsel och behovet av hörapparat. På fäboden går arbetet långsamt, de vackra omgivningarna med bergen längs horisonten och sjön nere i dalen ramar in det övermäktiga och ibland vansinniga projekt de gett sig in i.

Pappa ber vänner, släkt och grannar om hjälp, olika karaktärer kommer och går och bidrar med sin kunskap och hjälp.

Hemma är det rörigt, slitet, och förlegat. Vardagsrutinerna masar sig fram och mitt pojkrum i

källaren liknar mest ett överbelamrat förråd med vissa nostalgiska detaljer från en 90-

talsuppväxt.

Min fars entusiasm och ibland nästan barnsliga lek med den lilla skogsmaskinen ”vimeken”

som han använder vid bygget på fäboden visar på hans iver och lust, och ibland till synes

egoistiska driv.

Mammas dåliga samvete från ett arbetsliv som många gånger drabbat fritiden och familjen,

gör att hon nu ställer upp på pappas dröm och låter sina egna drömmar stå tillbaka. För i

ärlighetens namn är stugan och fäboden uppenbarligen min fars dröm mycket mer än min

mors. Man anar en viss bitterhet hos mamma då hon tvivlar på om det verkligen är värt

mödan och den enorma tidsåtgången hon lägger ner för något som hon kanske inte ens vill ha.

Hon är uppväxt på bondgård med djur och hårt arbete medan pappa vuxit upp i staden och

alltid glamoriserat landsbygden, det stillsamma livet och känslan av att få bygga något eget.

Under sommarens intensiva arbete med stugan planerar mamma även en avslutande livsfest.

Hon är trött på begravningar och vill ordna en positiv livsfest vid fäboden. Till slut samlas

folk från olika perioder i deras liv och umgås och firar på fäboden med dans och levande

musik.

I slutändan kommer stugan antingen att lämnas övergiven, halvfärdig och översnöad eller

som ett varmt hem och en uppfylld dröm. Mammas känslor för stugan och pappa har kanske

förändrats och jag har knutit nya band med mina föräldrar. Men livet har sin gång och det är

inte meningen att jag ska tillbringa mer tid med mina föräldrar. Byggperioden har varit en

kort, avvikande tid i mitt egna vuxna liv, nu måste jag lämna dem där på fäboden. Från bilen

ser jag dem på allt längre avstånd då jag lämnar dem och deras dröm.