Konstna?ren Johanna Ha?sto? fo?rbereder sig fo?r att genomfo?ra en performance ikla?dd den blixtla?sdra?kt hon skapat. Hon fokuserar pa? sin uppgift och visualiserar genomfo?randet i sitt huvud. Sakta tar hon pa? sig dra?kten, bit fo?r bit ta?cks hennes kropp av blixtla?sen.

Johanna bera?ttar att hon pa? den gamla patientkyrkoga?rden vid Sa?ters sjukhus en dag fo?r flera a?r sedan fann ett gravkors med namnet Johanna Blixt. Det gemensamma fo?rnamnet, Johanna, blev en la?nk till na?gon som levt och do?tt pa? sjukhuset. Johanna Ha?sto? upplevde att hon fick en kontakt med Johanna Blixt och bad om lov fo?r att la?na namnet. Men bara da? hon beho?vde go?ra saker som hon inte va?gade go?ra annars.

”Jag fick en ide? om att Johanna Blixt kunde vara kla?dd i bara blixt-la?s. Som besatt bo?rjade jag sy en helkroppsdra?kt av blixtla?s och ro?d broderitra?d. Jag sydde fo?r hand, pa? kroppen, o?verva?gde konstruktionen, a?ndrade och sydde om. Dra?kten a?r en extra hud, en tung rustning full av potentiella o?ppningar. Vem eller vad styr o?ver dessa portar? Vad kan det inneba?ra att vara o?ppen eller tillsluten?”

Ho?sten 2012 deltog Johanna i den internationella konstfestivalen Survival Kit i Riga da?r en del av hennes verk var att ta sig fra?n sin bostad i Umea? till festivalen i Riga ikla?dd endast blixtla?sdra?kten. Hon tog sig genom sa?kerhetskontrollen pa? flygplatsen och a?nda fram till ma?let. Johanna mo?ter sin va?n Sebastian som fo?ljde med pa? resan. Hans uppgift var att smygdokumentera ha?ndelsen. Tillsammans tittar de pa? bilderna och pratar om resan.

Dra?kten har fungerat som en extra hud eller rustning fo?r Johanna, en hud som hon har beho?vt och fortfarande beho?ver. Hon har dock under en tid ka?nt att det sa? sma?ningom kommer bli no?dva?ndigt att skiljas fra?n dra?kten. Hon ma?ste go?ra sig av med den fo?r att komma vidare frama?t.

Ifo?rd dra?kten vandrar Johanna i skogen fo?r att hitta ra?tt sta?lle att ta farva?l, att begrava rustningen och ga? vidare.