När jag ser nattfjärilar söka sig till ljuset av en gatlykta, tänker jag på ett tv-program om fjärilseffekten jag såg som barn. Dom diskuterade tesen om fjärilen vars vingslag kunder orsaka en orsaka en storm på den andra sidan jorden. Jag kom fram till att jag hypotetiskt kunde hållas ansvarig för alla olyckor och krig i världen. Jag blev säker på att det var så.

När jag skulle börja lågstadiet flyttade vi med mammas pojkvän, Leif, till ett litet samhälle på landet. I byn kände alla varandra. Allt skulle nog bli bättre tänkte jag, mamma skulle inte vara så arg jämt.

Leif hatade alla nymodigheter, särskilt om de, liksom jag, kom från Stockholm.

Varje gång jag ser ett eternithus slungas jag tillbaka i tiden.

Äpplena i trädgården var små och sträva. Jag brukade tänka på eternit när jag bet i dem.

Det är livsfarligt att röra vid, sa Leif.

Vårt hus var inkapslat i det.

Jag föreställer mig att sätena i Leifs Volvo idag är täckta av damm, rutorna igengrodda av smuts.

Det är tyst som i ett vakuum.

Leif brukade påstå att jag kräktes i hans Volvo första gången jag åkte i den.

Han var arg i flera år.

Jag fick ofta höra vilket helvete han haft med att städa och att jag var en idiot som förstört hans bil.

Leif beklagade sig ofta över att det var förbjudet att slå barn.

Hade det varit på min tid skulle du skitit sågspån i fjorton dar, brukade han säga när han var arg.

Han hade en egen hylla i kylen med sin mat. Jag fascinerades av mina kompisars välfyllda kylskåp.

Leif hade en egen dammsugare och i källaren hade han sin färg-tv.

Mamma hade läst till barnskötare och förklarade att det är normalt att mellanbarn, utan någon grund, kan känna sig orättvist behandlade.

Efter skolan kunde jag ibland stå i timmar vid garageuppfarten. Jag väntade på att mamma skulle låsa upp. Hon var irriterad på mig för att någon förälder hade påpekat att man sett mig stå där.

I skolan frågade de äldre killarna mig om det var för att jag var fattig som jag inte tvättade mina kläder.

Jag lekte med de som tjuvrökte, de som lekte vid järnvägsspåren.

För det mesta drev vi omkring planlöst, i och utanför samhället.

Han verkar opålitlig, sa en förälder.

Den jävla ungen sätter inte sin fot i mitt hus igen, sa en annan.

Jag vågade inte hälsa och kunde inte förmå mig svara på enkla frågor. En barriär upprättats inom mig, ett försvar som gjorde mig stum.

När jag var elva lämnade vi huset och Leif.

Eftersom du inte kom överens med honom, sa mamma.

Efter det kunde hon utan förvarning åka och vara borta i flera dagar. I skåpen fanns marmelad och gamla kex.

Senare, när jag flyttat hemifrån, berättade mamma att Leif hade förlåtit mig. För hur jag bettet mig.

Jag föreställde mig hur hans Volvo sakta krossades på bilskroten.

När jag gick i högstadiet sänkte sig ett moln av svärta över mig.

Jag satt med mamma och två socialsekreterare i ett kargt kommunkontor. De undrade varför jag var så besvärlig, varför jag inte kunde klä mig ordentligt. Varför jag inte skärpte mig.

Jag bestämde mig för att vara tyst.

På gymnasiet upptäckte jag alkohol, hårblondering och Rave. Med neonfärger försökte jag måla över det svarta.

Men jag visste att jag föll, handlöst i en virvel, ner i det bottenlösa.

När det var sommarkväll och fest var jag på topp – på dagarna var jag en arbetslös nolla.

Om jag sov till eftermiddagen behövde jag bara äta en måltid, tänkte jag. Ibland fick jag skrapa ut spillda makaroner längst bak i skafferiet.

Sakta isolerade jag mig, förvandlades. Vännerna försvann.

Dåliga sömnvanor, medicin, stress och depression gjorde att jag började nattvandra. Som om jag i sömnen blev Cesare, Dr. Caligaris slav, och vandrade i mörka korridorer utan egen vilja.

Jag blev en skuggvarelse, skuggan av skalbaggen på väggen.

Sakta började jag fundera på vad som var fel. Varför jag inte kunde föra ett samtal, rädslan att se människor i ögonen.

Jag tänkte inte sitta längre i källarhålet.

Jag fick ett provisionsbaserat jobb. Jag tjänade ingenting. Men min Chef fick mig att börja läsa. Anteckningar från källarhålet, för att jag var så bitter och cynisk och Riddarna kring kung Dannys bord för att jag ironiserade och undvek allvar.

Uppvaknandet skedde sakta och, precis som Caligaris Cesare, hade jag sovit i tjugofem år.

https://vimeo.com/104306375

Lösenord: Gröt