I denna berättelse spelar 75-åriga Ellen Borg och hennes begynnande och allteftersom historien fortskrider mer och mer påtagliga demenssjukdom huvudrollen. Vi får följa hennes relationer med familjen som på olika sätt sätts på prov. Förvirring och besvikelser, kärlek, frustrationer och sorg över en hustru, mamma och mormor som håller på att försvinna. Viktigt att påpeka är att berättelsen är skriven ur Ellens perspektiv där vi som publik i vissa stycken ”luras” av texten, vilket leder till lika stor förvirring för oss som publik som för Ellen själv. Känslan är att vi befinner oss i Ellens huvud.

Sammanfattning av händelseförloppen:

Ellen minns när hon var fem år och hennes pappa kom tillbaka efter en tids frånvaro. Det är ett minne, visar det sig, som hon berättat upprepade gånger på sista tiden för sin man Gunnar och dotter Tina. De anar att någonting inte står rätt till. Gunnar och Tina övertygar Ellen att bli undersökt av husläkaren, doktor Molin, vilket hon motvilligt går med på. I Ellens fantasi dyker samtidigt en annan läkare upp, doktor Klar, som sedan följer henne under berättelsens gång och blir en motpol till de i hennes omgivning som gör ett problem av att hon håller på att förlora sitt minne. Doktor Klar menar att detta istället är en fantastisk möjlighet för henne att återigen få bli den hon verkligen innerst inne är. Att få bli kvitt alla minnen som tynger henne, allt hon borde gjort, allt hon gjorde fel, alla måsten och istället bara få leva, ren och fri, i nuet.

Ellen känner sig behandlad som ett barn av sin man och dotter. Gunnar säger att de två har grälat veckan innan, men Ellen minns inte något av det. Flera små händelser indikerar att hennes tillstånd förvärras. För att avlasta Gunnar flyttar Ellen hem till Tina och hennes familj för en tid. Det visar sig senare att vistelsen hos dottern är permanent. När Ellen tycker att det är dags att resa hem till sin man igen är Gunnar sedan ett halvår död och huset är sålt. Denna tidsförskjutning är lika oklar för publiken som för Ellen – som publik får vi vara i Ellens förvirring och tvivel. Mor och dotter har en uppgörelse om det som varit, Tina känner att hon aldrig dugt i sin mammas ögon men Ellen försvarar sig med att hon bara velat Tinas bästa. Ellen förstår stundtals inte Tinas ord. Det gör inte heller publiken eftersom en del av Tinas repliker är nonsensord och vi upplever återigen situationen ur Ellens perspektiv. Doktor Klar dyker upp igen. ”Det är bara jag som förstår vad som händer med dig.”, menar hon. ”Du håller på att förlora allt det som inte är du, alla krav och måsten”. Ellen försvinner hemifrån och Tina hittar henne förvirrad och frusen på stan efter långt letande. Tina indikerar att det är dags för dem att hitta någon annanstans där Ellen kan bo.

Ellen funderar på att ta sitt liv och står med en kniv i sin hand då barnbarnet Sara kommer in i rummet. Sara undrar om mormodern vill dö för att hon ska flytta till ett hem, en institution, något som tidigare förts på tal. ”Vad skulle du göra om någon sa att du inte kan fortsätta leva som Sara? Om allt som gör dig till den du är... dina minnen, dina känslor, dina, jag vet inte, din själ... skulle tas ifrån dig. Skulle du stå ut med det?”

Ellen flyttar till vårdhemmet. När Tina och Sara kommer på besök är det mesta Ellen – och publiken – uppfattar av det de säger osammanhängande nonsensord. Men Ellen försöker förklara för sin dotter att hon känner att hon varit en dålig mamma, att hon borde ha accepterat att Tina var tvungen att leva sitt eget liv. Hon vill be dottern om förlåtelse medan hon fortfarande har förmågan. Tina bryter ihop över saknaden av den mamma hon håller på att förlora. ”Herregud, jag vill ha min mamma. Jag vill ha tillbaka min mamma.” Bortom orden kan mor och dotter äntligen mötas. Dr. Klar dyker upp. Hon hjälper Ellen att bli kvitt sina sista minnen, att bli fri. ”Känslan av hur hett te värmer kroppen inifrån och ut. Borta. Gånger-tabellen. Din dotters namn. Borta. Känslan av din mans orakade kind emot din hand. Borta.” “Vad finns kvar?”, “Ingenting. Allting. Bara du, Ellen, men det är allting.” Pjäsen slutar med att Ellen ligger i sin säng ensam, men omsluten av evigheten.