”I skrivande stund är det minnesdag för förintelsen. Ibland hör jag människor tvivla på att förintelsen ägt rum. I höstas klev jag på ett tåg. Inte bara träffade jag en god vän jag inte sett på 13 år, vi gick tillsammans till min sovkupé och träffade där också en 84 årig överlevare. En som överlevt förintelsen alltså. Så otroligt vital, vacker, stark och glödande, med stora fjällryggsäcken fullpackad på väg till Abisko för en ensam veckas vandring. Nyfiken, sprudlande, vaken, levande. Mer levande än många hälften så gamla. Körde ut konduktören som ville köra ut min vän och hans dotter. Sipprade vin i pappersmugg, och lade ut sina självodlade frukter i hela kupén. Vi jämförde händer och fötter. Satt nära. Allesammans. Och pratade liv. Glädje och sorg. Vi blev till en familj i några timmar. Och när min vän och dottern hoppade av så var det hon och jag, nyfunna vänninor som kunde ha känt varandra hela livet, hela vägen upp till Boden. Hon berättade en del. Sorgsna saker. Från koncentrationslägret. Men hon gjorde tydligt att det inte var i förknippande med det hon ville bli ihågkommen, hon var så mycket mer. Men jag undrar ibland. Om människor som varit så nära, som sett så mycket, inte får en extra glans. En extra närvaro. Livsvilja. Och ödmjukhet. Den lever kvar. Och smittar av sig. Hon finns, på riktigt, om någon nu undrar och tvivlar.”