År 2012 drabbades Kirsten av Toxisk Epidermal Nekrolys (TEN), en allvarlig sjukdom som ledde till att över 65 % av hennes hud föll av. Vägen ”tillbaka” blev lång – både fysiskt och psykiskt – och var egentligen aldrig en väg tillbaka.

Tolv år senare, 2024, släpper hon boken Välj då livet – en självbiografi där hon öppet berättar om sin kamp, sin smärta och sin väg till återhämtning, som inte är en linjär väg. Denna film tar vid där boken slutar – i det levande, ofärdiga.

Själva filmen baseras på boken, men utgår från ett nutida perspektiv – minst ett år efter att boken publicerats. Under den tiden har Kirstens resa fortsatt, och flera av hennes reflektioner har förändrats. Tankar och känslor fördjupas, nya insikter uppstår. Filmen skildrar denna pågående återhämtning – inte som ett avslutat kapitel, utan som en levande process.

Detta är en poetisk dokumentär om att befinna sig i ett mellanrum – mellan den gamla och den nya versionen av sig själv. Genom Kirstens egna ord i berättarrösten, inte i form av upplästa citat utan som nyinspelade samtal, får vi följa hennes tankar i takt med naturens skiftningar. Filmen följer henne under ett års tid, där hennes inre resa speglas i de fyra årstiderna och i landskapet kring Städjan–Nipfjällets naturreservat – platsen där Kirsten återupptäcker en av sina tidigare passioner: vandring.

Det som sker inom henne – känslorna, reflektionerna, konflikten mellan den hon var och den hon är i färd att bli – gestaltas genom handritade blädderblock (flera så kallade flip-böcker), som Kirsten bläddrar medan hon vandrar. Dessa enkla, taktila animationer fungerar som en visuell spegling av det inre rummet och används också som impuls i nyinspelade samtal. Kirsten har inte fått se illustrationerna i förväg, och hennes spontana reflektioner utgör filmens berättarröst.

Filmen vill synliggöra det som ofta förblir osynligt: den tysta kampen som börjar när den akuta krisen är över. Det är en berättelse om kroppen som läker, men också om själen som famlar efter fotfäste. Om att bli frisk på papperet, men att behöva bygga upp ett nytt liv inifrån.

Med ett visuellt språk där Kirstens vandring, ansiktsuttryck och naturens stämningar tillsammans med känslor genom flera handritade flip-böcker spelar en bärande roll, är dokumentären både personlig och universell. Den talar till alla som någon gång befunnit sig i ett existentiellt skifte – som behövt omförhandla vem de är, och hur de vill leva vidare.

Återhämtningen är inte avslutad. Men i varje steg, i varje säsong, växer något nytt. Och det är där filmen befinner sig – mitt på bron.