A father for Christmas

Tänkt som film. Mycket i amerikansk jul-miljö; sådant säljer ?

Huvudrollsinnehavare: Michael Nyqvist; klockren!

(Tips jag tagit till mig: Något måste problematiseras, som i en Lars Norénpjäs, för att man ska tycka att filmen är bra. Efter filmen kommer man att sätta sig in i rollen för att se hur man själv skulle ha agerat. Här kan det handla om att pappans svåra överväganden om att lämna sin fru, som fått en udda personlighetsförändrande sjukdom, för att kunna ta chansen att leva ett liv.

Musiktema: Break away. Hans beslut kan ”underlättas” med att ge mamman lite underliga egenskaper… Fyra olika break away-låtar läggs in, Art Garfunkel, Beach Boys, Kelly Clarkson och Three Days Grace, den sista med titeln Break, plus Skyline pigeon, Elton John.)

Huvudrollsinnehavaren, är han the good guy eller rent av the bad guy?

I första scenen, (där han är med) släpper han iväg en död och inpaketerad människa i en vägtrumma. Han ser skräckslagen ut när han skyndar sig att dumpa liket i vägtrumman; nog måste han vara en bad guy?

Hur han hamnat i denna situation visas i korta sekvenser under filmen.

Lite sex ska det vara och i denna film ser man en ”vanlig” kärleksscen mellan honom och den kvinna som nu är död.

(Sex också av det förbryllande slaget, beträffande hjältens fru med psykisk sjukdom. Man ser henne ibland med en favoritbild av rumpan på en ung tjej som har mycket korta och mycket trasiga jeansshorts. Hon tittat trånande på den där hon ligger under täcket och man får intrycket att hon masturberar, men hon blir frustrerad varje gång för hon upplever inte tillräcklig upphetsning.

Hon köper på en secondhandbutik ett par barnjeans som hon klipper sönder så de liknar de jeansshorts hon ser på bilden. Hon anstränger sig att klä sin fylliga byst med jeansrumpan och försöker med ena handen fylla upp jeansen med sin byst och den andra handen behöver hon för att försöka nå sexuell tillfredsställelse, vilket inte visas men alla förstår. Hon trånar och försöker nå jeansrumpan med tungan och drömmer om flickan på bilden. Det slutar som vanligt med att han gråter högljutt i frustration.

Betraktaren funderar över om parets sedan länge urusla relation beror på om kvinnan egentligen är lesbisk men aldrig vågat komma ut med det. Hon kanske har känt sådan press från omgivningen att skaffa man och barn men i grunden hela tiden är olycklig, vilket fördjupat hennes sjukdom.

Eller också beror hennes frustration bara på åldern och hon söker nya grepp för att väcka sin åtrå. Hennes sexuella frustration fördjupar hur som helst sjukdomen och försvårar relationen med mannen.)

Släkt och vänner har sett detta katastrofala förhållande lång tid och alla ger mannen sina sympatier, för alltid då paret träffar folk vräker hustrun ur sig kränkande saker som sannolikt inte är sanna. Likaså mästrar hon omgivningen med restriktioner för hur de ska leva klimatsmart och kallar dem miljöbovar som flyger på utlandssemestrar. Hon har säkert rätt, men i sociala sammanhang blir hennes agerande en katastrof. Även dottern, i knappt 30-årsåldern, tycker att pappan borde lämna mamman och skaffa sig ett eget liv. Han tvekar beroende på att han tycker det känns hemskt att lämna sin fru beroende på dennas sjukdom.

En som försöker övertala honom att lämna hustrun gör det under lång tid och så ihärdigt att hon hamnar i säng med mannen. Därmed menar hon att mannen tagit steget att lämna frun och istället valt henne. Så blir det inte och nu ligger hon tillsammans med en tung kantsten insvept i en luftmadrass hopbunden med ett långt snöre, död.

Filmen kan börja med denna scen, men kanske bättre ändå, med den scen som inleder filmens synopsis där parets dotter, som flyttat till New York, hamnar i ödesdiger dramatik som också tidsbestämmer storyn.

(Synopsis:)

Två unga svenska tjejer sitter och pratar på en uteservering på Manhattan. Mycket goda vänner. Båda i karriären. Den ena ska dock hem till jul för att försöka reda upp föräldrarnas förhållande. Man hör att hon har mest sympatier för pappan. Hon har planer för honom, som har möjligheter att avveckla sitt företag och ta sig ut i världen.

Rätt var det är ser hon ett stort trafikplan med hög fart flyga alldeles för lågt i riktning mot WTC. Hon rusar ut i gatan för att se bättre, men hamnar på fronten till en bil som i hög fart kör på henne, en jagande polis i civil bil. (Ett kort klipp på den jagade mannens häpna ansikte genom hans bilruta.) Hon dör inom kort och kroppen sänds till Sverige för begravning.

(Hon har en återkommande roll och återges i flera scener ur sitt liv, i Sverige och med kompisen i NY. I samtal med pappan spelas Break away för första gången, Beach Boys version)

Pappan blir förkrossad. Mamman blir svårare och utvecklar tydligen ytterligare diagnoser. Pappan tänker oupphörligt på situationer med dottern. Han kan inte sitta kvar hemma och bara sörja. (Skyline pigeon spelas) Han tar sig, trots 911 (han har ju drabbats av en mycket större katastrof), till NY för att försöka få se sådant som dottern så flitigt rapporterat om och väninnan visar honom runt på många av de platser han frågar efter, trots att hela samhället är i chock efter WTC-attacken. Samtidigt vet han att det utreds om den civilklädde polisen kört vårdslöst när han körde ihjäl dottern och detta vill han följa utgången av, med en stark önskan att han sätts dit ordentligt. Han får också träffa polisen vilket blir ett gripande möte. Denne förklarar att hans första jobb för ett par år sedan som specialist på ekobrott rörde en man som dömdes till flera års fängelse. Nu var han säker på att han sett denne körandes en bil, väntande på grönt ljus. Han hade ryckt till när han känt igen polismannen men negligerat polismannens anvisningar att svänga in till trottoaren, varpå jakten började. Han förklarar att han själv mår dåligt men förstår att pappan mår ännu sämre.

If there is anything I can do… säger han och inser hur patetiskt det låter.

Mannen är fortfarande inte klar över hur han ska leva resten av sitt liv. Ska han lämna sin sjuka fru? (Break away, Art Garfunkel)

En dag ringer den unge polismannen för att höra om svensken är kvar i NY. Han talar om att han fått bekräftat att han hade rätt beträffande mannen han jagade. Han hade temporärt tagits ur fängelset av sin advokat som med hjälp av goda kontakter med fängelsechefen fått tillstånd till detta, på advokatens fulla ansvar, för att förbereda ett frigivande mot borgen. Han hade visst tiggt om att få köra advokatens bil, det var ju över två år sedan han körde bil senast. Polismannen kunde inte räkna med extra påföljder för någon i den flyende bilen; polismannen skulle vara glad om han slapp rättsliga åtgärder för sin katastrofala biljakt. Samtidigt var alla upptagna med sviterna av 911.

Efter ett par veckor i NY hamnar han mitt i julförberedelserna, med Rockefeller center-granen och allt.

Han ser en enorm leksaksaffär och går in där för att ömka sig i nostalgi och melankoli. Han plockar på sig allt sådant som liknar det han köpt till dottern från det hon föddes. Allt slås in i vackra paket i kassan.

Nedlastad med paket tar han sig ut på trottoaren igen. Han ser sig om och finner en tiggare nära entrén. Han ställer alla paketen hos honom och frågar om han har någon släkting att ge gåvorna till, nå, han kan ge bort dem hur han vill.

Affärsägaren har sett mannen i affären och reagerat på hans lite udda sätt och följer honom ut och ser hur han tomhänt släntrar vidare.

Han går fram och frågar vad som är fel och får förklaringen.

Aff-chefen ber att få bjuda på lunch och han får då ytterligare del av historien och även mannens ambivalens kring fortsättningen av sitt liv. Han hade sett fram emot att hans enda barn snart skulle ge honom ett barnbarn, som han skulle skämma bort, inte minst till jul; han älskar julfirande.

De resonerar båda om den överrumplade tiggaren som fått alla paketen och strålande sagt att han inte hade blivit så lycklig någonsin i sitt liv och nu skulle han bli Father X-mas!

Mannen avundas tiggarens spontana lycka och säger att han också skulle vilja dyka upp som en jultomte i några hem. Tillsammans resonerar de båda männen om att han ska sätta upp några anslag i varuhuset om ”A father for x-mas”, där han åtar sig att åka hem till folk som kan tänka sig att hyra en tomte som kommer och delar ut några klappar. Han ser framför sig att på detta sätt få besöka några vackert juldekorerade hem, som han känner igen från så många filmer, en tanke som blir en lisa för hans sargade själ.

Snart nog kommer varuhuschefen på att hans syster nog gärna skulle vilja ha en Father for Christmas. Hon lever ensam i ett fint hus med en snart femårig son. Pappan är ute ur bilden.

Chefen lever sedan flera månader också ensam och har funderingar inför julen. Han anser att den nye vännen från Sverige passar bra i systerns hem. Systern är med på noterna eftersom sonen är ensam och har vare sig kompisar eller någon fadersgestalt, eller äldre släktingar.

(Leksakshandlarn och hans syster kom från Indien i drygt 20-årsäldern efter att föräldrarna dött i en bilolycka. Farfadern var engelsman (för att få lite mer anglosaxiskt utseende på karaktärerna…) Systern har ett bra jobb som copywriter på en reklambyrå. Hon är 43 och storebrodern/leksakshandlarn ett år äldre. Mannen från Sverige är 56 år.)

Svensken ser lite sliten ut och att han låter sitt nästan vita skägg växa är ju inte någon nackdel, med tanke på karriären som jultomte.

Han presenteras för systern och sympati uppstår. Hon har redan hört hans tragiska historia av brodern och hon är mycket deltagande. De träffas vid flera tillfällen för att äta lunch alla tre och snart blir systern ensam vid några tillfällen med den svenske mannen. Upplägget att han ska dyka upp tidigt på juldagens morgon är redan bestämt och av det skälet får han inte träffa pojken innan dess. Hur det förhåller sig med pojkens pappa lämnar mamman bara svävande svar på.

För att han ska kunna tillbringa juldagarna i leksakshandlarens systers stora hus, (liksom leksakshandlaren) ska tomten förklara för pojken att han har ett dåligt hjärta och inte orkar åka till några andra barn; det får hans småtomtar göra.

Relationen fördjupas och han kan inte bestämma sig för om det är kärlek eller om leksakshandlarens syster och barnet bara är en ersättning för hans döda dotter och tänkta barnbarn.

Mannen har tankarna på många håll. Inte minst den döda kroppen som han släppte iväg i vägtrumman. Kommer den att hittas och blir han anklagad för mord? Har han lämnat spår på platsen? Hemma är den sjuka frun i vård av sin syster och vårdande myndigheter. Sorgen över dottern sliter djupa sår och nu håller han på att försöka klamra sig fast i en familj som skulle kunna vara den ideala som han egentligen hela livet saknat. Fortfarande kan han inte bestämma sig hur han ska förhålla sig, men den femårige pojkens mammas sympatier för honom är mycket varma, hur han nu ska tolka detta.

*

Julen firas och de indiska syskonen är mycket angelägna att skapa en så god julstämning de kan, eftersom de känner till svenskens önskningar och samtidigt hans trauma.

Den femårige pojken är förstås okunnig om detta men är istället överlycklig att ha fått träffa jultomten, som dessutom har valt att stanna kvar i deras hem. Hans barnsliga entusiasm känns som balsam för svensken.

*

I mellandagarna blir det närmast panik. Då berättar pojkens mor att barnets pappas fall ska tas upp till ny prövning i rätten. Han har dömts till ett långt fängelsestraff, men nu kan det bli så att pojkens far snart blir fri mot borgen. Han hade haft svindlerier för sig och när mamman uppmärksammade detta ville hon ta pojken och dra. Detta var upprinnelsen till att pappan avslöjades och dömdes. Han fick därmed tid att ruva på en gruvlig hämnd och mamman blev nu väldigt orolig över vad som skulle ske då pappan sökte upp dem, för att ta barnet, som han ljudligt hävdat inför fängelsestraffet.

Mamman funderade på om hon skulle fly fältet, med barnet och kanske rent av svensken, som blivit henne såväl som sonen väldigt kär (Break, Three Days Grace)

Det lutar åt att femåringens pappa kommer att bli frigiven och mamman får mycket bråttom med att sälja huset, som är skrivet på henne, liksom att planera ett boende på Cayman Island eller Bahama Islands, platser där hennes företag är representerade och som hon gärna kan ha som bas för sitt fortsatta jobb, som till stor del kan göras hemifrån.

Svensken bestämmer sig att följa med och förhållandet är nu klarlagt som en riktig kärleksrelation, till sonens glädje (och dennes morbrors).

Sortin från huset blir häftig då de får höra att pappan är frigiven och sannolikt på väg hem till pojken och mamman.

Så är det! Pojkens pappa smyger runt huset i skymningen för att bestämma sig för ett lämpligt tillfälle att slå till. Flyttbussen är klar framför entrén. Han ser att sonens mor omfamnar en man i köket. Hon ser hans välbekanta ansikte ovanför en buske och blir iskall. (Alerta biobesökare känner igen detta ansikte vars min är exakt som den som tidigare visats när han undkommer polisjakten i början!) De ringer polisen och beskriver att sonen snart kommer att kidnappas om inte polisen snabbt kommer till undsättning. Alla tre är skräckslagna i huset.

Pojkens pappa smyger till garagebyggnaden där han hittar en reservnyckel på en takfot, precis där han hängt den för ett par år sedan ifall de skulle låsa sig ute.

(Snabbt fokus på ett runt dörrhandtag till en bakdörr som sakta vrider sig. Man hör hur en nyckel långsamt sticks i låset. Ska den passa, eller har mamman varit förutseende och bytt alla låsen?)

Svensken får syn på hur handtaget rör sig och de törs inte invänta polisen. De kastar sig ut genom huvudingången för att ta flyttbilen. Mamman drar pojken som faller. Svensken tar upp honom och mamman kastar sig in bakom ratten, de andra hoppar in på passagerarsidan. Hon kör rakt genom de stängda smidesdörrarna och ut på gatan. En grind fastnar dock på bilens backspegel och spräckta stötfångare. Efter några tiotal meter kilas den dock fast i hjulhuset och bilen kraschar rakt mot en husgavel. Kvinnan hänger medvetslös över ratten. Först på platsen är pojkens pappa som sliter tag i pojken och drar honom till sin bil, som står i närheten. Han knuffar in pojken och kastar sig in i bilen. Samtidigt som han kör iväg kommer svensken rusade över gatan för att slita upp förardörren. Han ser inte den polisbil vars förare uppfattat situationen och i hög fart är på väg att köra om bilen som just startat, för att preja honom. Mannen kastas upp på polisbilens motorhuv och vindruta innan han hamnar i gatan.

Svensken blir medvetslös men vaknar upp tillfälligt och får se den förtvivlade polismannen som kört på honom. Samma som körde ihjäl dottern…

(Här är det läge för massor av dramatik. Ska berättelsen sluta så? Ska pojken lyckas ta sig ur pappans bil omedelbart efter smällen och också förtvivlad stå och titta på svensken, liksom kanske rent av mamman? Eller ska detta ske på sjukhuset och mannen klara sig? Ska de kanske rent av ändå flytta till Karibien, ifall den frigivne pappan klarat sig i tumultet och kommer att ägna sina dagar att leta efter familjen…?

Lars Rindeskär

Scener: Svensken är överhopad av intryck. Den döda dottern, den döda kollegan vars kropp han dumpat. Hustrun. Samtidigt är han i drömlandet USA och ser all julprakt, som nödtorftigt försöker skyla över stadens katastrof två månader tidigare. Han överraskar sig själv med att i samtal med leksakshandlaren vara så öppen mot en människa han aldrig tidigare träffat. (detta är bra för filmen, då han beskriver sin verklighet för leksakshandlaren och därmed också biopubliken.)

I ett tidigt samtal med leksakshandlaren säger svensken:

– Do you know the Simon and Garfunkel-song, America? “Kathy I’m lost, I said though I know she was sleeping. I’m empty and aching…” He didn´t dare to open his mind until he knew she couldn´t hear him. That´s kind of what I feel like, telling all this to a stranger. I have to open my mind, but I wouldn´t to somebody who knows me, and who could tell others…

(Hur kommer det sig att pojkens riktiga pappa jagades I början av filmen? Sitter han inte i fängelse? Hans advokat hade på sitt ansvar tagit ut honom ur fängelset för att förbereda ett frisläppande mot borgen. Detta skedde genom goda kontakter och var mot alla regler. Han bad att få köra advokatens bil, för han hade inte kört en bil på över två år. Han blev tydligen igenkänd vid ett trafikljus av föraren i bilen intill. Han såg att det var den unga polis som utrett hans brott och medverkat till att få honom fälld. Polismannen, som har sin privata bil. sliter upp sin legitimation och pekar åt mannen att svänga in mot trottoarkanten. Det blir samtidigt grönt och föraren låtsas inte se denna uppmaning utan försöker smita iväg. Han ser hur polismannen sätter upp ett blåljus på taket och därmed är jakten igång…)

*

Där han står vid vägtrumman och ser den döda kroppen i det svagt strömmande vattnet fryser han nästan till is. Hon hade i ett telefonmeddelande talat om för honom att han skulle gå till platsen och vad han skulle göra. Precis som hon försäkrat hade hon tagit sitt liv och för att han skulle få detta bekräftat skulle han se detta med egna ögon. Bara han. Eftersom hon ville försvinna utan bevis så hade hon arrangerat sin slutliga sorti på det här sättet. I slysnåret vid vägtrumman hade hon knutit ett nylonrep. Den andra änden hade hon knutit i en luftmadrass genom att med kniven göra hål rakt genom kudden. Sedan hade hon tagit en tung kantsten av betong i famnen och snurrande sig lindat in såväl madrass som rep tills hon kunde göra loss dess sista ände. Hon blåste upp madrassen och satte sig vid bäcken. Snabbt hällde hon i sig tabletterna och hon märkte att det snurrade till i skallen samtidigt som hon drog ett snabbt och djupt snitt med tapetkniven på sidan av halsen. I det läget satt hon redan i det kalla, strömmande vattnet och föll ned i mörkret. Det sista hon tittade efter var att den andra repstumpen satt fästad i pinnen som hon lagt tvärs över vägtrumman och skulle hindra att hennes kropp flöt iväg mer än tre meter.

*

Denna pinne lossade nu mannen för att kroppen skulle flyta iväg efter att han först halat in kroppen och tagit en plastpåse med dokument som hölls på plats av repen. Han drog också ut proppen till luftmadrassen och ersatte den med en annan som hängde löst bredvid, där hon borrat ett hål så att luften skulle pysa ut långsammare. Tanken var att när kroppen kom ut i det stora vattendraget på andra sidan skulle den snabbt sjunka av kantstenens tyngd.

*

Att ha blivit avvisad av mannen var droppen. Hårt prövad under flera år hade hon under senare tid satt sitt hopp till mannen, en sedan studietiden kär vän och därefter kollega i det lilla företaget de startat. En tredje studiekompis blev såväl delägare i företaget, som hennes make. På studieorten fanns också i kompisgänget en tjej, med studieinriktning till arkeolog, som tidigt gifte sig med mannen, tredjedelsägare i det lilla men framgångsrika företaget som utvecklade mjukvara till datorer.

(De två paren umgicks flitigt, också på fritiden, där snart sagt alla helger var intecknade för gemensamma aktiviteter under flera år. Hustrun arkeologen önskade snart nog ett barn, vilket resulterade i en dotter. Dottern hade efter studier på annan ort fått ett bra jobb på ett svenskt företags New Yorkkontor.)

Hon noterade att kompisens fru blev allt underligare, där det var uppenbart att denna drabbats av någon sjukdom som påverkade hennes verklighetsbild. Redan under studietiden hade hon fattat starkt tycke för den man som hon nu halvt i desperation lockat till sexuellt umgänge, i ett försök att få en fast relation med honom.

Den egna mannen hade dött under oklara omständigheter, men hon var säker på att det rörde sig om självmord. Orsaken till detta var den son de adopterat som ung, från en rumänsk vårdinrättning drygt tio år tidigare. Då han växte upp i det svenska samhället hade allt gått snett för honom. Han var mentalt omogen med stora inlärningssvårigheter. Detta gjorde honom frustrerad och han försökte kompensera sina intellektuella tillkortakommanden med hot och fysisk styrka. Han noterade att detta normalt funkade bra och då han hade stora ambitioner för egen del var en framtid i kriminalitet ett självklart val.

Tillvaron för adoptivföräldrarna blev miserabel. De tyckte de gjort rätt när de tog ett barn från den misskötta anstalten som härbärgerade ett stort antal barn med olika handikapp, som på detta sätt gömdes undan i samhället.

Kontakterna med olika instanser i det svenska samhället tog hårt på dem, vilket negativt påverkade både den privata relationen och arbetet på det lilla företaget.

Adoptivpappan hade i hög fart kört in i ett timmerbilssläp och omkommit direkt.

*

Efter den sexuella relationen var det omöjligt för henne att jobba vidare. De var ju mer än kompisar. Samtidigt hade han avfärdat hennes önskan att de skulle leva ett liv tillsammans. De hade fått ett riktigt bra bud på företaget och i en ålder av 56 år skulle de båda kunna leva ett hur fint liv som helst, kanske tillsammans i en vacker bergsby i Provence, där de tre delägarna under ett par år tillbringat konferensdagar och njutit av livet.

Trots hennes lockelser och enträgna böner på slutet avfärdade mannen inviten, hänvisande till att han var gift och inte förmådde skilja sig från en kvinna som var sjuk och emellanåt behövde honom.

Även om hennes liv skulle kunna bli hur välordnat liv som helst efter att hon sålt sin andel, var detta inget alternativ utan den man som hon i grunden älskat sedan studietiden.

Efter det dramatiska beslutet att inte leva vidare ville hon, strukturerad som hon alltid varit, planera för sina efterkommande. Formellt hade hon bara adoptivsonen. Hon bedömde att han inte skulle vara ett dugg hjälpt av att få några miljoner kronor, åtminstone inte i den fas i livet han var nu. Hon hade upprättat ett kontrakt med honom, i sällskap med tjänsteman på socialförvaltningen, där han skulle genomgå yrkesutbildning för att kunna starta en egen firma, innan det kunde bli aktuellt med några arvpengar efter fadern. Han hade visat fina talanger som plåtslagare i en kurs på yrkesinriktad linje.

Fördelningen av värdet i företaget hade hela tiden varit lite oklar; de tre vännerna hade alltid delat lika på aktieutdelningen, men mannen med den sjuka hustrun hade stått för de största kreativa detaljlösningarna i företagets produkter.

I ett sista mobilmeddelande till honom meddelade hon sitt definitiva beslut och betonat värdet av att han skulle få bekräftat att det var på det sättet. I en vattentät påse hade hon bland annat ett bevittnat kontrakt att företaget till 70 procent var hans, hänvisande främst till upphovet av produkterna.

Om hon skulle bekräftas vara död var hon säker på att sonen skulle ärva pengarna. Var hon försvunnen skulle det dröja åtminstone tio år innan myndigheterna betraktade en försvunnen människa som död, hade hon hört. Hon hoppades att sonen, som ställt till så mycket elände, då hade riktat upp sitt liv så att han kunde bli värdig mottagare av arvet.

Men hjärtat fanns främst hos den man hon hela tiden älskat, men som så snopet avfärdat henne. Han skulle få hjälp av henne till ytterligare pengar, men samtidigt en chockupplevelse som en rejäl smäll på käften för att han hade ändat hennes framtidsplaner, med så katastrofala följder.

Ett kryptiskt hot kunde höras mellan raderna i hennes meddelande i telefonen där hon stringent gav honom order, för hans eget bästa. Gjorde han som hon sa blev det till stor fördel för honom. Gjorde han inte det fick han intrycket att hon placerat ut indicier som pekade på att han mördat henne om någon annan hittade liket vid vägtrumman!

*

Den biobesökare som ser rulltexterna finner att namnet på leksakshandlarens karaktär överensstämmer med skådespelarens!

Det är medvetet gjort.

Tanken är att man lite förbryllat ska fundera om han spelar sig själv.

Karaktären får helt enkelt det namn som den valde skådespelaren har.

Han ska nämligen dyka upp efter rulltexterna och säga, (beroende på filmens slut):

”Människor föds och människor dör. Däremellan har alla sin berättelse. Ett långt eller kort liv, tämligen ointressant eller fantastiskt dramatiskt.

Det här var historien som en nyvunnen svensk vän berättat för mig. I synnerhet mot slutet av hans liv innehöll det mer dramatik än de flesta av oss får uppleva. Jag hade glädjen att få göra hans bekantskap, vilken utvecklade sig till kär vänskap. Denna glädje är ändå dubbelbottnad, eftersom min påverkan flätades in i hans öde. Jag kan inte skuldbelasta mig, men ångrar ända att jag tog initiativet att styra hans liv i en riktning som skulle leda honom i fördärvet.

Vårt liv påverkar på något sätt andras. Kalla det slumpen, om du inte tror på ödet. Enligt kaosteorin kan en fjärils flaxande i Tokyo skapa ett regnväder över Detroit några dagar senare. Det kan inte hindra oss att kontakta människor. Din påverkan kan lika väl leda andras öden i en positiv riktning…”