I vår artikelserie #filmarbetareidalarna lyfter vi ett urval av filmare i länet. Vi passar på att ställa frågor om filmarnas bakgrund, olika filmerfarenheter och egna minnen från filmprojekt. I denna artikel möter vi filmaren och fotografen Maja Daniels från Älvdalen som främst arbetar dokumentärt och konstnärligt med rörlig- och stillbild, beroende på vad hon vill förmedla till åskådaren. I denna artikel berättar Maja bland annat om sitt senaste projekt; fotoboken Elf Dalia och sitt hjärteprojekt dokumentärfilmen Min vän Barbro.
BERÄTTA KORTFATTAT OM DIG SJÄLV. VEM ÄR DU, VAD ARBETAR DU MED?
Jag är stillbildsfotograf och sociolog i grunden. Jag har jobbat som frilansande fotograf i Paris och London i många år men har på senare år börjat jobba mer och mer i Sverige med rörlig bild och ljud också.
BERÄTTA OM DITT SENASTE PROJEKT?
Mitt senaste projekt är faktiskt en fotobok Elf Dalia, som blivit utställning och som i utställningsform också innehåller en 10 minuters filminstallation där jag jobbat med att kombinera rörligt material med ljud från en ljudkonstnär som heter Jonathan Maurice. Han kontaktade mig med en playlist som han skapat, inspirerad av en av mina bilder från boken (två unga killar som bränner däck i skogen) och jag blev alldeles tagen och ville direkt kliva in i den ljudvärlden som kändes så starkt kopplad till min “värld”.
Elf Dalia utgår från samhället Älvdalen i norra Dalarna och deras unika kulturarv. De flesta av Älvdalens invånare talar fortfarande Älvdalska, ett unikt språk med starka rötter i Vikingarnas Fornnordiska. Hur det lyckats överleva är ett mysterium för språkforskare och historiker eftersom samhället aldrig varit helt isolerat.
Språket representerar också ett personligt mysterium för mig eftersom jag sedan barnsben har hört mina farföräldrar prata Älvdalska men då jag inte lärt mig språket själv, var det deras hemliga språk som jag alltid fascinerats av.
I Elf Dalia låter jag mig inspireras av Älvdalens mystiska historia som t.ex. den svenska häxprocessen 1668 då 20 kvinnor och en man anklagades för häxeri och avrättades i bygden, dödsdomar som baserades på vittnesmål från mestadels barn. Inspiration kommer även från den entusiastiske lokalhistorikern Tenn Lars Persson (1878-1938) från Älvdalen som år 1935 talade älvdalska i nationell radio, om trolldom och lokala tolkningar av den mytomspunne Svartkonstboken. Mer inspirationen till fotoboken Elf Dalia kommer även från det nuvarande generationsskiftet, där förhandlingar och spänningar mellan modern livsstil och tradition - inklusive bevarandet av en stark kulturell identitet och ett språk fyllt med mystik utgör en viktig samtida kamp. I boken och utställningen, som består av både mina och Tenn Lars bilder, binder jag samman våra röster och skapar en alternativ, gemensam historia.
Mitt mål är att visa att ett arkiv kan vara något tillgängligt, levande och lekfullt. Min ambition är att på ett kreativt och nyskapande sätt förmedla värdet i det lilla, mångfacetterade samhället som vågar vara annorlunda och att visa på att den officiella historieskrivningen som alltid har nationen som utgångspunkt kan se väldigt annorlunda ut om man tar ett lokalt perspektiv.
Boken har blivit väldigt uppmärksammad internationellt och blev nominerad till det prestigefyllda, internationella priset för årets fotobok 2019 i kategorin Första Fotobok (Aperture-Paris Photo First Book Award).
HUR KOMMER DET SIG ATT DU ARBETAR INOM TV/FILM?
Jag har börjat använda rörlig bild mer och mer tillsammans med andra former av media därför jag är intresserad av hur en berättelse formas utifrån det medium man väljer att arbeta med. Jag jobbar både dokumentärt och mer konstnärligt men jag ser på bilden (stillbild eller rörlig) som ett verktyg som jag använder mig av växelvis beroende på vad som passar det jag vill säga bäst.
BERÄTTA OM DIN FÖRSTA FILM?
Min första film heter My Other Half och handlar om de identiska tvillingsystrarna Mady och Monette som bor i Paris. Jag hade fotograferat systrarna under många år innan filmen blev till men när jag lyssnade på en inspelning av en längre intervju som jag gjort med dem tänkte jag att jag ville använda ljudet som en struktur till en film. Kortfilmen är 4 minuter men jag går fortfarande omkring och planerar för en längre version.
BERÄTTA OM ETT PROJEKT SOM BETYDER LITE EXTRA MYCKET FÖR DIG?
I januari i år hade jag premiär på Göteborgs filmfestival för min dokumentärfilm Min vän Barbro som spelats in i Älvdalen under åren 2016-2017. Filmen följer de nyblivna vännerna Taimaz, en asylsökande 20 åring från Afghanistan och Barbro, 87 år från Älvdalen som, genom ett nyfiket och villkorslöst utbyte etablerar en stark relation som krossar många förutfattade meningar. Barbro var Taimaz första och enda svenska vän och han hennes första möte med en asylsökande.
Innan jag påbörjade detta filmarbete jobbade jag som lärare till nyanlända, främst ensamkommande ungdomar på Trängslets skola i Älvdalen under en termin. Jag fick stark anknytning till många av mina elever och blev således engagerad i asylrättsfrågor men även frågor som rör integration och civilsamhällets roll i dagens Sverige.
Filmen föddes som en reaktion till den negativa tvärvändningen som skedde i politiken år 2016 och som anammades av media. Tanken är att låta en mer nyanserad bild växa fram och att motverka den demonisering som skett i media kring gruppen "ensamkommande".
Genom Taimaz och Barbros vänskap fokuserar filmen på mötet mellan två socio-ekonomiska grupper som kommer att bli allt viktigare för framtiden i våra europeiska samhällen; unga nyanlända och de äldre. När det talas om ‘de äldre’ eller om ’asylsökande’ i media handlar det oftast om specifika problem eller att något inte står rätt till. En kulturell rädsla, för främlingar eller för åldrandet i sig, färgar alltför ofta sättet dessa två samhällsgrupper porträtteras och ideligen ställs de även mot varandra, som "konkurrenter" över framtida stöd och välfärd. Men, vänskapen mellan Taimaz och Barbro slår enkelt hål på många förutfattade meningar och visar på att en meningsfull relation kan motverka förenklade antaganden.
Min Film har för avsikt att bredda den nuvarande samhällsbilden och belysa hur relationer mellan olika generationer kan underlätta integrationen. Filmen vann även Fotografiskas Stora Dokumentärfotopris 2018.
BERÄTTA OM DIN VÄRSTA INSPELNING?
Eftersom jag är fotograf i grunden var det väldigt utmanande när jag för första gången jobbade med en kameraman. Jag tyckte det var svårt att inte få hålla i kameran själv och enbart få fokusera på själva bilden så jag flåsade honom i nacken en hel del. Nu har jag visserligen jobbat på mer småskaliga projekt på sistone där jag tvingats sköta det mesta själv och genom den erfarenheten så har jag verkligen lärt mig hur skönt det faktiskt är att ha ett team med sig.
HAR DU NÅGOT INSPELNINGS-/TEKNISKT/LOGISTISKT LIFE-HACK ATT DELA MED DIG AV?
För min del har det varit viktigt att lära sig att släppa kontrollen lite och lita på andra när man är i en kreativ filmisk process. Till skillnad från stillbildsfotot där jag oftast kunnat vara i mitt eget huvud relativt ostört under tiden som jag jobbar på ett projekt så är det ju väldigt viktigt när man jobbar med film att man i ett tidigare skede kan verbalisera och dela sina tankar, idéer och ambitioner med de man jobbar med.
VAD HÄNDER HÄRNÄST?
Jag håller just nu på och redigerar ett filmarbete som jag filmat i norra Norge under den mörkaste tiden på året. Filmen har fokus på havet och människans relation till sin omgivning. Jag försöker både filma och klippa materialet intuitivt och även där samarbetar jag med samma ljudkonstnär som för det tidigare projektet.
VAR HITTAR VI DIG?
web: www.majadaniels.com
Instagram: https://www.instagram.com/majadaniels/?hl=en