I vår artikelserie #filmarbetareidalarna lyfter vi ett urval av filmare i länet. Vi passar på att ställa frågor om filmarnas bakgrund, olika filmerfarenheter och egna minnen från filmprojekt. I denna artikel möter vi filmaren Martin Flink från Falun.
BERÄTTA KORTFATTAT OM DIG SJÄLV. VEM ÄR DU, VAD ARBETAR DU MED?
Jag heter Martin Flink, är 34 år och bor i Vika utanför Falun tillsammans med min lilla familj. Jag är delägare/driver produktionsbolaget Stratos Cinema med Tom Grejs. Jag tar även uppdrag som TV-fotograf och dokumentärfilmare.
På Stratos Cinema producerar vi egna projekt men vi gör också reklamfilmer och informationsfilmer av olika slag.
Andra projekt som jag har arbetat med som TV-fotograf är bland annat Poppoesi, I huvudet på Gunde Svan, Babel, Duellen, Så mycket bättre och några entimmes dokumentärer för KSpecial.
BERÄTTA OM DITT SENASTE PROJEKT?
De senaste projekten jag varit hoppat in och plåtat var på en dokumentär som handlar om landslagsmålvakten Magnus Hedmans liv samt en film som handlar om historierna bakom TV-serien Vår tid är nu. Båda kommer på tv i nov-dec 2019.
HUR KOMMER DET SIG ATT DU ARBETAR INOM TV/FILM?
Pappa köpte en videokamera när jag var 14 år som jag i princip tog beslag på. Min lillasyster lekte väderleksreporter och jag filmade, sedan dess har det eskalerat. Men jag tänkte aldrig att jag skulle ha det som yrke förrän långt senare i Östersund 2004 när jag gjorde värnplikten och skulle tvätta våra stridsfordon. Då kom ett TV-team för att göra ett reportage om regementet, som då var nedläggningshotat. Jag minns att jag stod där i mina gröna kläder (med min kamera i väskan, eftersom jag filmade allt även då) och tänkte;
”Vilken dröm att ha som jobb att filma och berätta historier”.
Några år senare efter att jag jobbat med alla möjliga vanliga arbeten sökte jag in till Högskolan Dalarnas filmlinje och har arbetat non stop sedan dess. I grunden handlar det om att jag dels är väldigt nyfiken och vill gärna vara med där det händer. Och att då ha som jobb att göra film passar mig perfekt. Att dessutom kunna berätta historier känns extra givande och roligt. Nu på senare tid har jag blivit lite mer eftertänksam och noggrann med att projekten måste ha ett bra budskap.
BERÄTTA OM DIN FÖRSTA FILM?
Jag har gjort massvis med filmer på hobbynivå, men min första lite mer seriösa film handlar om en av världens farligaste extremsport Base jumping. Det är en sport där utövare hoppar fallskärm från fasta objekt såsom byggnader, antenner, broar och berg. Jag följde ett antal utövare i sammanlagt 4-5 år på kvällar och helger, dag som natt. De hoppade från hotelltak, klättrade upp i lyftkranar och kastade sig ut och ofta packade de sina fallskärmar på parkeringsplatser mitt i natten. De var beroende av kickarna trots att nära och kära helst ville att de skulle sluta.
Jag klippte en pilot och SVT visade intresse ganska direkt. När jag skulle skicka in ett lite mer utförligt dokument om filmen valde en av mina huvudpersoner hoppa av och jag var illa tvungen att klippa bort flera års arbete. Jag blev så less att jag lade ner hela projektet i 1,5 års tid. Men jag kunde inte släppa det. Jag valde då att göra en kortare film som enbart handlar om en person, Carl-Oskar, som anmäler sig till en kurs i Base jumping i Norge. När filmen var klar laddade jag upp den på Youtube rakt av I want to be a BASE jumper. Jag ville bara börja om med nästa projekt och göra rätt nästa gång.
BERÄTTA OM ETT PROJEKT SOM BETYDER LITE EXTRA MYCKET FÖR DIG?
Jag jobbar just nu med en dokumentär med arbetsnamnet Lokstallet som handlar om en man, Urban Lindblom, och hans medarbetare som med stort engagemang hjälper människor och samhället på olika vis. De har sin verksamhet i ett nedlagt lokstall har fått kämpa för att hålla verksamheten vid liv. Jag har försökt filma helt utan att lägga mig i nånting, tekniken kallas Cinema direct, och går ut på att bara att ta rygg och haka på. Det har varit en utmaning, men det känns ändå mest äkta och passar det här projektet väldigt bra. Det är ett projekt som jag verkligen känner lite extra för, eftersom väldigt få vet hur mycket arbete som lagts ner och hur många människor som fått hjälp och stöd bakom alla gamla tågvagnar och räls mitt i Falun. Målet med den filmen är att inspirera och öka förståelsen för andra människors livsöden och visa det fina med att hjälpa medmänniskor.
BERÄTTA OM DIN VÄRSTA INSPELNING?
Då måste jag berätta om den värsta natten på väg till en inspelning. Det var när jag och två kollegor och vänner, Affe och Hempa, var på väg till Woodstock för att filma en musikdokumentär. Vi var peppade och allt skulle bli hur grymt som helst. Men jag fastnade i tullen med all min utrustning. Först efter tre timmar kom jag in i landet, och vid det här laget var vi väldigt trötta och hungriga.
Vi började köra norrut mitt i natten, men insåg ganska snabbt att vi var tvungna att hitta en plats att sova på. Vi irrade runt i över en timme, och till slut körde vi av motorvägen och hamnade vid var vi trodde var ett vanligt hotell, i en inte alltför omskriven stadsdel i positiv bemärkelse som hette South Bronx.
Kvinnan i receptionen satt bakom ett tjockt skottsäkert glas med stora hål i (tänk Hannibal Lecters cell från När lammen tystnar).
”Three guys?!” sa hon, när min producent förklarade att vi var tre killar som ville stanna över natten. Att vi ville stanna i flera timmar var tydligen väldigt ovanligt, i samma rum dessutom.
Madrasserna var inslagna plast, och det fanns inte en hel möbel i hela rummet. Betalningen gjordes per varje kvart, så var 15:e minut pep det i en liten högtalare så pass högt att man vaknade till varje gång. Nu började vi ana vad folk hade för sig på det här hotellet. Jag som är känslig för ljud försökte förgäves koppla ur högtalaren som troget gav ifrån sig ett pip, men det gick inte.
Hela natten hördes det höga diskussioner på gatan och folk som kom och gick och slängde i dörrar. Vi låg i våra sängar fullt påklädda hela natten och när klockan var fem på morgonen kunde vi inte vara kvar längre och småsprang till bilen, med jetlag och allt.
BERÄTTA OM DIN BÄSTA INSPELNING?
Det finns så många bra inspelningar, men jag måste nog säga Så mycket bättre, bara för att det är det färskaste minnet från i somras. Bra stämning, härligt team, grym musik och fint väder. Extra bra var det att min lilla familj och Hannas syster kom ner i fem dagar, guld värt.
HAR DU NÅGOT INSPELNINGS-/TEKNISKT/LOGISTISKT LIFE-HACK ATT DELA MED DIG AV?
Jag har två fotograf-tips som jag brukar använda mig av. Dels brukar jag visualisera. Främst gör jag det när det kommer till dokumentärt foto för att kunna förbereda mig mentalt på hur folk kommer att röra sig, vart ljuset står, vilken brännvidd som är bäst för ändamålet (om man kör fast optik) vilken känsla är viktig att förmedla och hur gör jag det på bästa sätt.
Ett annat tips är att redan före och under inspelning försöka tänka ut hur scenen kommer att klippas, då är det lättare att tänka på hur man ska filma och vad som är viktigt att få med och varför. Att helt enkelt sätta sig in i projektet mer än att bara filma.
VAD HÄNDER HÄRNÄST?
Jag ska fortsätta vara 90% pappaledig fram till nyår och därefter ska jag kasta mig in på vårt kontor på Stratos Cinema i Falun.
Utöver allt vi gör där med våra egna projekt och reklamfilmer så ska jag även ta tag i två projekt, dels klippning av Lokstallet, men även ett annat projekt som handlar om Sveriges första ungdomsmottagning.
VAR HITTAR VI DIG?
Just nu hittar ni mig på en öppen förskola, på babysim, eller bara liggandes raklång hemma på köksgolvet. Ett annat ställe är ju såklart på vår hemsida stratoscinema.com