Varje sommar samlas ett handplockat gäng filmskapare från hela landet på Fårö för att delta i Talangdagarna. Det är ett kreativt och prestigelöst utvecklingsprogram, drivet av Film på Gotland, Svenska Filminstitutet och Filmregionerna. Under en intensiv vecka får deltagarna fördjupa sitt filmskapande genom workshops, samtal, visningar och givande möten med andra regissörer och branschpersoner.
Från Dalarna deltog regissören Alexander Embretsen och i texten nedan bjuder han generöst på sina intryck från en vecka fylld av skratt, insikter, kreativa krockar och nya vänner bland raukar och filmhistoria.
Jag åkte till Fårö och jag fick insikter, skratt och rauk-skämt
Veckan på Fårö har varit en av de mest spännande veckorna i mitt filmliv. Jag har fått så många nya insikter och perspektiv inom filmens värld. Schemat har varit totalt fullspäckat med workshops, intervjuer, lära känna andra filmskapare, mingel, en Bergmansafari… Varje dag har haft ett schema som börjat tidigt och slutat sent. Jag har lärt mig så mycket om mig själv som filmskapare, men också som individ. Det har gett mig nya och starka ögon! Saker som jag inte ens tänkt på tidigare – som hur man egentligen skriver en bra pitch – det känner jag mig idag som ett proffs på. Varför har jag valt att göra film? Gör jag det för andra, eller för mig själv? Hur viktigt det är med integritet. Jag skulle nog kunna skriva en bok om mitt kärleksbrev till denna vecka, för jag är faktiskt otroligt tacksam för att ha fått möjligheten att uppleva det här.
Första mötet, första skräcken
En sak som var min största farhåga när jag åkte var att vi skulle komma till Fårö och visa våra projekt – och självklart fick jag börja. Alfabetisk ordning, tack för det, morsan och farsan. Min rädsla var att vi nästan skulle ställas mot varandra i någon slags elitism, där ena projektet jämförs med det andra. Men redan efter att andra personen visat sitt projekt, en dokumentär, så slog det mig: vi är 25 personer som alla är helt unika och olika som kreatörer och regissörer. Alla har unika och egna röster, och alla projekt var exakt lika intressanta tack vare det. Veckan handlade inte om prestige – det handlade om utveckling och utbyte, och fan vad det var intressant!
Från Nynäshamn till Stug-idyll
Redan i Nynäshamn var det enkelt att hitta de andra Bergmantalangerna. Det är lätt att identifiera en filmskapare när man ser dem. Jag var en trött person efter att ha navigerat bilen genom Stockholms morgontrafik, men när vi gick av färjan blev vi indelade i bussar, åkte och handlade förnödenheter och sen vidare till Fårö. Fan vad det är vackert runt omkring mig, tänkte jag. Det här med öar är fan inget man skämtar bort! Snabbt fick vi vårt stugnummer. Jag hamnade i stuga med Viggo, Wille, Tim och Patrik, och jag är verkligen helnöjd över att ha fått dela stuga med de grabbarna – sympatiska, trevliga och respektfulla. Det är rätt viktigt när man slänger in fem för varandra okända personer i en liten stuga, men det var bra.
Vi hann knappt lämna in våra grejer innan det var dags att dra till bion för en lättare presentation. Vi hade fått i uppgift att ta med en bild, inte på oss själva, utan en bild som representerade oss eller var tilltalande på något sätt. Jag valde Friedrich Augusts målning Anguish – vacker, men också hotfull och med en närvarande ondska. Sen fick vi vår första utmaning: Vargtimmen. Tillsammans i stugan skulle vi göra en film, i en enda tagning, som skulle representera tid och hur den kan uppfattas. Det blev ett intressant möte mellan fem regissörer med fem olika visioner som skulle samarbeta.
Efter det såg vi filmen Hanami av Denise Fernandes, som vi skulle träffa senare i veckan. När vi kom tillbaka till stugan hade alla insikten: vi var färdiga som artister och behövde sova.
Lärdomar, kaos och kreativitet
Nästa dag vaknar jag och känner mig lite bakfull efter alla intryck, men det var bara att köra igång direkt! Vi skulle visa våra projekt i bion, alla fick en kvart. Jag visade en showreel på sju minuter. Det gick riktigt bra, det var mycket skratt, och efteråt fick jag några minuter till att försvara mitt skapande (eller svara på frågor). Jag fick verkligen insikt i hur mycket jag gillar dokumentärer. Det var sjukt intressant att se hur olika vi ALLA var som regissörer.
Efter det såg vi When the Light Breaks av Rúnar Rúnarsson, och sen tillbaka till stugan för att jobba på Vargtimmen. Vi alla hade olika idéer, och jag valde rätt snabbt att jag ville skådespela – mest för att se hur de andra jobbade. Jag föreslog att vi alla skulle välja ett heligt element som ingen annan fick röra. Jag valde svartvitt, som en hommage till hela Bergman. Vi hade roliga idéer, vi kunde inte sluta. Deadline var på onsdag 22.00, så vi trodde det skulle vara en baggis, men sen började efterarbetet… och där ballade det ur. Massor av roliga och skumma idéer, och vi var fem ja-sägare. Sista gången jag kollade på klockan var den 04.30, men det gick liksom inte att sluta.
Klockan ringer, jag kliver upp med alldeles för lite sömn i kroppen (självförvållat, så klart). Vargtimmen blev mycket mer ambitiös än vi tänkt, men eftersom vi alla gick all-in i våra roller blev det riktigt bra. Vi fick till en satirisk vinkel som var superkul att jobba med.
Workshops, insikter och möten
På schemat stod intervju med Denise om hennes film Noemi – och vi fick fråga ut henne om processen. Egentligen var jag för trött för att ta in allt, men jag ville gå på allt, uppleva allt. Jag är ju här för att representera Dalarna! Det är en ära, och jag ville maxa upplevelsen.
Efter det workshop med Guro Ekornholmen. Jag har aldrig varit mycket för workshops, men helvete i min lilla låda vad dessa övningar tilltalade mig! Jag blev riktigt berörd av arbetet, och jag vet inte om det var för att jag undersökte mina egna projekt, eller för att Guro är så varm och bra, men jag kommer ta med mig den här stunden resten av livet.
Sen kom två producenter och berättade om hur de jobbade, på helt olika sätt. Otroligt lärorikt! Vad kan en producent kräva och vad kan man själv kräva? Det största jag tar med mig: en producent ska försvara och skydda den konstnärliga integriteten. Jag är väldigt glad att jag antecknade varje dag – nu när jag läser anteckningarna blir jag bara glad.
Distribution 101 – en väldigt nyttig kurs i hur man faktiskt kan nå ut med sin film. Och efter det kom Svenska Filminstitutet på besök och berättade hur de jobbar med stöd, och hur de tänker kring ansökningar och projekt.
Efter den här intensiva dagen tillbaka till stugan. Min grupp ville fortsätta jobba med Vargtimmen – man kan alltid polera, trixa och fixa lite mer, och vi hade faktiskt till klockan 22.00 på oss. Vi satt i timmar, och klockan 21.40 skickade vi in filmen. Vi var nöjda, inte bara med filmen, utan för hur vi jobbat ihop. Vi hade lärt känna varandra, haft jävligt roligt och kommit nära varandra – och jag misstänkte att just det var hela meningen med uppgiften.
Prestigelöshet och filmsafari
Nästa dag började vi med att visa upp våra versioner av Vargtimmen – sjukt kul att se hur olika alla tolkat uppgiften! Sedan hade vi en övning i hisspitch – vi skrev två meningar om oss själva och två om ett projekt, gick runt i en cirkel och pitchade för varandra. Kul idé!
Sen kom Noomi Rapace och berättade om sin resa. Det var otroligt intressant att höra henne prata om vad en bra regissör är, hur hon vill jobba, att det inte ska finnas ego och att sårbarheten och tilliten är det viktiga – att man inte måste vara perfekt.
Sen var det dags för Bergmansafari. Vi åkte runt till olika platser där Bergman hade spelat in sina storverk, och sen fick vi en guidad tur i huset där han bodde sina sista år. Det kan ha varit en av mina favoritupplevelser. Det fanns en viss mytologisk känsla, som en tidskapsel. Jag ska vara ärlig: Bergman har aldrig influerat mig så mycket. Men att stå i hans hus, gå igenom rummen och få höra historierna – det var magiskt, häftigt och lite intimt.
Sista dagen, sista vitsen
Sista dagen började vi med kortfilmer från tidigare deltagare i talangprogrammet. Sen kom Guro tillbaka och vi hade fler fantastiska övningar, bland annat om hur man skriver en bra pitch. Efter det åkte vi till Bergmancenter och fick lyssna på Runar Runarsson berätta om sin film When the Light Breaks, och ställa frågor. Innan dess smet jag in på Bergman-utställningen – jag tänkte, när man ändå är här… Det var riktigt intressant och gav mig faktiskt lust att se fler av hans filmer, och försöka förstå varför han blev så stor. Säg vad man vill, men gubben drog hem fler Oscarstatyetter än jag någonsin kommer kunna drömma om!
När jag gick där ensam och reflekterade insåg jag att det var första och enda gången jag faktiskt fått vara själv på hela veckan – helt alena. Jag brukar behöva mitt space, men denna vecka hade jag inte ens reflekterat över det.
Sen åkte vi ut till en strand med massa raukar för en sista reflektion. Det var vackert, men det slutade med dåliga pappavitsar. Hur kommer man till Gotland snabbast? Rauket. Varför gjordes så många medeltidsfilmer på Gotland? På grund av alla draukar. Har du en tändare? Jag ska gå och rauka. Man börjar få hemlängtan… man vill åka rauka vägen hem. Ja, ni fattar – humorn var tveklös, antagligen beroende på sömnbrist.
Tacksamhet och magi
Det här är en sammanfattning av allt vi gjort, men då har jag inte ens fått med allt mingel med giganter inom filmsverige, alla samtal, skratt, gin och tonic i kaffekopp, och allt det där som också färgat veckan. När jag sitter där sista kvällen, lite fest vid stugan, och ser mig omkring på alla filmskapare i olika skeden av sin resa, olika genrer, olika kreatörer – då tänker jag att det är rätt lustigt. För 70 år sen fick en gubbe så mycket ångest att han bestämde sig för att göra film, och det resulterar i att vi alla sitter här idag. Att jag fått chansen att träffa såna här fantastiska människor och filmskapare – det är magin i film, och jag är otroligt tacksam att jag fått vara här.
Alexander Embretsen
Foton: Alexanders privata