Två tallrikar får medvetenhet, och bestämmer sig för att kallas Nils och Vivianne. Nils ifrågasätter

situationen de är i, och vad det faktiskt innebär att vara. Vivianne tycker det känns onödigt och

konstigt att ifrågasätta för mycket, hon accepterar deras tillvaro och beskriver allt så bra hon kan, utan

att riktigt fatta Nils frågor. Han vill luska fram varför han känner sig så obekväm med att existera som

de gör, och om det inte finns något absurt bakom existensen själv, medan Vivianne med barnslig

optimism bara ser det ljusa och uppenbara i att de existerar: de kan inte göra något åt det så de kan

väl lika gärna ha de trevligt. Hennes naivitet leder dock även henne till en nyfikenhet, och medan Nils

försöker förstå tillvaron av existentiell-filosofiska skäl så vill även Vivianne förstå det som verkar

konstigt, typ varför de två kan prata men inte skeden som ligger på henne, bara av nyfikenhet. Skeden

börjar då aggressivt be dem hålla käften då den försöker sova och de stör, vilket Vivianne tolkar som

att skeden heter käften och hon blir glad över att hon redan håller i skeden, medan Nils omedelbart

vänder sig till Skeden för svar på sina existentiella frågor. Motvilligt säger skeden åt dem att det enda

logiska är att acceptera existensen, inte övertänka saker och att i stället vara nöjd och sova. Nils blir

otillfredsställd av svaret och tycker att ingen förstår hans frågor kring existensen och des villkor och

börjar prata om vad som händer när de till sist slutar existera. Vivianne försöker distrahera dem och

prata om nåt annat, men Nils säger att han inte kan distrahera sig. Att han bara kan föreställa sig att

de existerar tills de inte gör det, och innan han blir färdig med meningen slås tallrikarna Nils och

Vivianne sönder av två människo händer.

Det visar sig sitta en 14 årig pojke framför tallrikarna som stirrar förskräckt på det som nu bara är

flisor och trasiga bitar. Hans 18 åriga syster visar sig vara den som har slagit sönder tallrikarna och

säger att hon är trött på hur han spenderar vackra sommardagar inomhus och stirrar in i inget som ett

freak, att det är därför deras mamma tycker att han behöver en utredning. När pojken förskräckt

försöker förstå sig på varför hon krossat Nils och Vivianne beordrar hon bara honom att gå ut ur

huset. Han tittar fasansfullt på när hon sopar undan tallriksresterna i en sopsäck och går sedan

motvilligt ut.

Tallrikar är en absurd komedi som växlar mellan dåliga ordvitsar, komedi i form av själva absurditeten

av talande tallrikar och existentialistisk filosofi som väcker obehag i såväl människor som tallrikar.

Dess säregna handling gör att den stannar i publikens minnen vare sig den tas på allvar eller inte, och

balansen mellan komedi och allvar gör att man som publik aldrig riktigt behöver bestämma sig om

man tar filmen på allvar eller inte, vilket är själva poängen. Filmen leker mellan att blanda normalitet

och absurditet så pass mycket att det knappt är urskiljbart vad som är vilket. I slutet kan systern

upplevas som absurditeten som känslokallt mördar Nils och Vivianne, men i själva verket är hon om

något normaliteten som blir irriterad på sin brors skumma agerande. Tallrikar lovar en filmupplevelse

olikt något annat, samt möjlighet till att ta till sig humor, existentiella tankar eller båda två.