Berättelsen börjar med en son som lever i en ändlös rotation som innefattar att jaga

djur, laga köttet och försörja sin moder som har förstörts till ett skal av sitt tidigare

jag, och en nyfödd syster som lever med en sjukdom som innebär att hon inte kan

beröras av direkt solljus. Sonen finner sig själv ofta med tårar i ögonen när han ser

på modern, men kan inte förklara varför. De djuren som inte ska ätas uppstoppar

han och hänger upp på väggen i hans rum på vinden. Sonen avslutar varje dag med

att läsa samma barnbok på natten tills han somnar.

En morgon pratar modern plötsligt med honom. Stelt, onaturligt, och känslofritt.

Sonen försöker höra om hon har tänkt efter på något han har sagt tidigare, om att

lämna deras hem och ge sig ut i världen. Modern är dock mer fokuserat på det

varma vädret som nu har gett dottern en stark feber.

Under jakten på djur så märker sonen människor utanför skogen dom håller sig

inom. Sonen säger åt modern att packa väskan, det här är deras chans. Sonen

berättar vad det är som händer, och att det är dags att de lämnar deras hem och

utforskar världen tillsammans innan det är försent. Modern är trött på hans påhitt

och säger emot. Ett hårt argument utlöses. Sonen klagar på att de inte har levt

deras liv på länge, att modern aldrig går ut nå mer. Modern säger att sonen har

varit sjuk hela sitt liv och att han bara inbillar sig att det är någon där ute som

väntar på dem. Tillslut faller modern ner för vindsluckan och kraschar ner på golvet

under.

Sonen kastas tillbaka till den dagliga rutinen, fast den här gången med en

beslutsamhet. Han matar modern på hennes säng, fast bestämd att ta hand om

henne. Inseendes att det inte bara är hon i huset, så tar han hand om dottern

också.

Han matar dottern och de börja finna en samhörighet tillsammans. Efter att han

hittar ett fotografi av deras pappa i hennes rum så ser han plötsligt en yngre

version av modern på soffan. En yngre version av sonen sätter sig bredvid henne

och de pratar om fadern som har dött. Modern säger att en dag så kommer

minnena om det han har förlorat inte vara sorgliga och att det bästa av oss alltid

kommer finnas kvar där. Tillslut försvinner de. Den äldre versionen påminns av en

hemmagjord nattljus lampa som lyser stjärnor på taket i systerns rum som modern

byggde åt honom för många år sen. Han finner att han och systern har ett

gemensamt intresse av stjärnorna i universumet när han lyckas tända den igen. De

finner en samhörighet.

Sonen tvingar att modern berättar vad hon menar med att han inbillar sig saker.

Modern förklarar att han hittar på saker som han brukar tro är verkliga som en

försvarsmekanism. De blir avbruten av en gråtande dotter.

Sonen håller om systern och säkerställer att allting kommer att bli bra. Han tar med

henne upp på vinden på natten så att de inte behöver oroa sig om solljuset. Han

visar henne alla djur han har stoppat upp och hängt på väggen. Tillslut så visar han

henne riktiga stjärnor uppe i rymden ur fönstret. De sitter där ända tills sonen

somnar.

När han har vaknat många timmar senare så finner han att dottern måste ha blivit

utsatt för direkt solljus i flera timmar. Han börjar gråta i förtvivlan, men sätet on

var i är nu på något sätt tom. Sonen får panik. Han häver efter luft. Håller för

munnen så han inte skriket. Tillslut stoppas han av sin pappa och mammas röster,

ropandes efter honom.

Chockerad möts han av sin fader, en yngre moder och en äldre syster vid

matbordet. Han ser på detta overkliga scenario i vördnad. Med hans systers

övertygande så kommer familjen överens att det är dags att lämna huset och bege

sig ut i världen. Tillslut så försvinner de och sonen lämnas återigen ensam.

Den äldre modern visar sig plötsligt, redo att omfamna honom. De sätter sig ner på

verandan. Sonen kan inte släppa blicken på modern, övertygad om att hon inte

kommer vara kvar om han kollar bort. Modern lyckas övertyga honom att det är

dags. Han gråter inte längre när han minns henne. De omfamnar varandra.

Sonen lämnar henne och tar sig iväg ut i skogen. Han når ett öppet fält och börjar

flyta i luften. Sonen skrattar, tårar rullandes ner mot kinderna. Han fixerar ögonen

på universumet ovanför och kollar aldrig neråt.