Kerstin Erlandsson, Barnmorskan utan gränser. 

- en kamp för rätten till sin egen kropp, mot korruption och tabun.

Jag är övertygad om att inte alla människor skulle prioritera att dricka traditionellt somaliskt te ute på vischan om de besökte Hargeisa. Trots att en del anser att området är ”post-konflikt” är det tydligt att osäkerheten dröjer sig kvar när Somaliland förs på tal.

För Kerstin var det däremot viktigt. Lipton-Teet på vårt hårt övervakade lyxhotell dög inte, så vi tog oss utanför de glassplitterklädda murarna, ut på landsbygden tillsammans med vår livvakt, chaufför och vän Noah. ”Vi kan inte åka till Somalia utan att dricka riktigt somaliskt te”, menade hon. Somaliskt te smakar sött. 


När jag träffade Kerstin Erlandsson för första gången trippade hon oanmäld in på avdelningen där jag jobbade på Högskolan Dalarna, iförd höga klackar, en färgglad sjal och rasslande smycken som hon troligtvis införskaffat i Nepal. Hon stack ut i den akademiska värld jag dittills mött, både visuellt och med sin till synes bottenlösa energi.

Jag mötte en orädd, kreativ och välutbildad barnmorska vars kall är att rädda kvinnor och barns liv. Hon ville lära sig Instagram, jag ville följa med på äventyr. 

När Kerstin var 24 år arbetade hon med att utbilda traditionella barnmorskor (TBA/Traditional Birth Attendants) i södra Somalia. I hennes ryggsäck låg det nödvändigaste för att kunna assistera vid en födsel. Hon älskade att vakna i sin hydda till ljudet av morgonpysslande kvinnor, lekande barn och kameler.

Idag arbetar hon med att bygga upp barnmorskeprofessionen i Bangladesh genom att utbilda framtida lärare, forskare och beslutsfattare inom hälsosektorn. Det finns i stort sätt inga barnmorskor i landet eftersom att yrkesrollen är ny. De flesta kvinnorna föder hemma med en släkting eller TBA som stöd. Forskning visar att kliniska utbildade barnmorskor sänker barn- och mödradödligheten. Bangladesh behöver barnmorskor och någon som utbildar dem.

I min film får du följa med oss i uppstarten av arbetet i Bangladesh, ett av världens mest tätbefolkade länder, ett land som efter att ha brutit sig loss från Pakistan drabbats hårt av miljöpåverkan, flyktingkatastrofer och ett upptrappat spänt politiskt läge med terrorattentat signerade Islamska staten.

2016 åker jag och Kerstin till Dhaka för ett möte med Bangladesh regering. De måste godkänna utbildningen hon vill starta där. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är kontroversiellt och berör frågor som rätten till sin egen kropp, att avskaffa barnäktenskap, tillgängliggöra preventivmedel och abort. 

Kerstin får arbeta hårt för att vinna förtroende hos regeringen och samarbetspartners på plats. Känslan att allt kan blåsas av när som helst är överhängande. Kerstin grillas, vårt utbildningssystem ifrågasätts.

Att Dhaka är en megastad, som dessutom växer okontrollerat, undgår ingen. Vi spenderar timmar i bilen. Det svindlar för ögonen av insikten att vi sitter fast. Trafiken står helt stilla, det är oerhört varmt och jag mår illa. Bilarna står så tätt att det skulle vara omöjligt att ta sig ut om det skulle vara nödvändigt. Jag får tipset att alltid ha med Imodium i väskan ifall magen skulle krångla. Kerstin tycker att det är dumt att reta tarmen och ser det positiva istället. Att resa i Asien är ett ypperligt tillfälle att banta.

Det spända politiska läget trappas upp under våra år i Dhaka.

Under vår första resa mördas Hbtq-aktivisten Xulhaz Mannans av Islamistiska millitanter.

I juli 2016 mördas 22 personer i ett gisslandrama på en restaurang i Dhaka – ett av de värsta terrorattentaten i Bangladeshisk historia. Restaurangen ligger vägg i vägg med Scandinavian Club där många skandinaver som bor i Bangladesh spenderar dagarna. Klubben - vårt bangladeshiska vardagsrum - förvandlas till en tom och sorgsen plats när biståndsarbetare och H&M-anställda åker hem. Staketen blir allt högre. De som inte flyr Dhaka rekommenderas att hålla sig inomhus. 

Vi förflyttar oss mellan klubben, olika mötesrum, sjukhus, lektionssalar, lyxiga lägenheter i en vakuumförpackad tillvaro i det diplomattäta området Gulshan och bilen.

Kerstins arbete når Cox Bazars flyktingläger, vackra teodlingar, Dhakas slumområden och Bangladesh städer och landsbygd - där kvinnor föder barn.