Det är mitten 80-tal i Borlänge. Josefin är snart 14 år när hennes mamma blir svårt sjuk i cancer. Som om livet inte redan var tillräckligt komplicerat.

Josefin är ensam i skolan. Hon är ensam i kyrkan som hennes familj är med i. Hon är ensam när hon springer sina långa rundor i skogen. Hon är ensam med ångesten och alla jobbiga tankar.

Josefin svälter sig, hetsäter och kräks. Sätter upp foton på mamma över en hel vägg i sitt rum. Hon ber och hon ber. Men mamma blir bara sämre och sämre.

Om Josefin bara går ner lite mer i vikt- Då kanske Gud botar mamma. Det är ett offer Josefin måste göra.

Ångesten växer och växer ...

Bara i Kupan, kyrkans radiostudio, känner sig Josefin lugn på något sätt. Hon går ofta dit när hon vet att ingen annan är där.

Men så plötsligt dyker Marcus upp. Han tillhör de lite äldre ungdomarna i kyrkan, hon har egentligen aldrig pratat med honom förut. Kan han inte bara gå?

Han stannar. Han behöver också Kupan som fristad. De blir vänner. Kanske mer än så.

Marcus vågar lyssna på Josefins bekymmer och grubblerier, han blir inte rädd, inför honom duger hon som hon är. Men han har också sina egna problem och snart blir det hon som tröstar och lyssnar.

Sakta håller Josefins familj på att falla sönder. Mamma ligger som en levande död på sjukhuset - hon bara sover och sover, läkarna förstår inte vad som har hänt.

Pappa, som alltid varit Riddare Stark, går liksom i tusen bitar. Storebror Erik sluter sig, står mest och spelar elgitarr i mörkret. Lillasyster Maria bara gråter och är arg på läkarna som inte kan göra mamma frisk igen.

I skolan börjar en ny tjej i klassen – Veronika, som är precis tvärtemot Josefin, som vågar utmana henne och ställa obekväma frågor.

Plötsligt har Josefin två nya vänner, som skakar om hennes värld.

Josefin flyr och tillsammans med Veronika lyssnar hon på hårdrock och köper häftiga partykläder, börjar använda smink. Hon till och med skolkar.

Och så blir hon kär i Marcus och får sin första kyss.

Men Marcus mamma vill att han ska gifta sig med en tjej i en annan församling. Hans mamma gillar Livets Ord, tungotal och andeutdrivning. Hon vill bestämma precis allt i hans liv. Han funderar på att rymma. Följer Josefin med?

Så en dag är Marcus försvunnen och hör inte av sig till Josefin. Vad har hänt? Hans familj vill inte säga något och ingen annan verkar veta. Tillsammans med Veronika försöker Josefin ta reda på vad som hänt, men gåtan består.

En dag tar Josefin bussen ensam, för att hälsa på mamma på sjukhuset, för att se om hon har lyckats bota mamma genom att bli tillräckligt smal. Halvvägs till Falun får hon syn på Marcus på andra sidan vägen. Hon hoppar av bussen och rusar över. Han är inte riktigt kontaktbar. Hon försöker prata med honom, försöker förstå. Han springer ut framför en lastbil. Hon lyckas rädda honom. Han skriker att han inte vill veta av henne, han vill bara dö. Ambulans kommer. Allt blir svart.

Men hon vaknar igen. Och en efter en börjar Josefingalaxens stjärnor att tändas. Mamma vaknar. Börjar prata. Komma tillbaka. Håret växer ut. Hon får till slut komma hem. Men Marcus då?

Marcus då?

Han sitter en dag på en brygga. Josefin sätter sig bredvid honom. Hon vill leva nu, så väldigt, väldigt mycket.

”Och du?”