Warheads

(I Nifelheimsbacken tumlade jag runt som barn.)

Filmarnas vision:

En arkeologisk expedition i glömskans terräng.

Filmen bygger på Peter Handbergs bok ”Undergångens skuggor”.

Peter tar avstamp från en rad i hans mors dagbok:

”I Nifelhemsbacken tumlade jag runt som barn”.

Det handlar om en hotfull era i världshistorien. Hotet om total utplåning.

Den sammanförs med den personliga upplevelsen, barnets upplevelse.

Filmen berättas av Peter själv.

Filmen är mer en konstnärlig betraktelse, än ett vetenskapligt reportage. En

förtätad stämmning ska lyfta fram budskapet, om hur nära vi faktiskt är vår

egen utplåning. Hur vardagligt och samtidigt absurt det är med kärnvapen.

Hiroshima, Nagasaki, Harrisburg, Tjernobyl, Fukoshima. Vi förtränger snabbt.

Förlamas. Fryser. Förnuftet förmår inte ta in det omöjliga. Vi agerar som om

kärnvapen inte finns. Warheads vill nå under huden, förbi förnuftet.

Peters mor var rädd att Peter skulle ta skada av modersmjölken. Nedfall från

ryska kärnvapenprov kunde komma ner över den del av Hälsingland där de

vistades . Nifelhemsbacken ligger utanför Söderhamn. Ironiskt nog var

nedfallet som störst där senare när Tjernobyl regn föll.

Vi kommer att nämna att Gorbatjov sa att Tjernobyl blev Sovjets fall och

nedrustning och kalla krigets död. Gorbatjov insåg förödelsekraften

I strålningen. Detta påverkade honom. Tjernobyl blev en mycket dyr

tankeställare för det forna Sovjet.

Vi ska titta lite närmare på vad det var som fick Kalla kriget att bedarra. Att

spänna av. Att inte explodera. Det sägs att det som kan besegra kärnvapet är

något som är större och starkare?

Vad är det? Stjärnornas krig, Gud, kärleken,….?

Det vore onekligen spännande att höra vad Oliver Reed och Gorbatjov har att

säga om kalla kriget,vad som fick det att inte hända och hur de anser

situationen är idag:

Är det risk för kärnvapenkrig idag?

I filmen kommer vi till de raketbaser och människor som jobbade på dessa

baser i Baltikum. Vi letar efter spår från det kalla kriget. Vi rör i det

sönderfallna resterna av det kalla kriget. Harmageddon som aldrig blev. En

surrealistisk känsla av att röra sig i ruinerna efter utplåningen.

Vi har med Armémuseets hjälp tagit en fyra meter grön kärnvapenspets till

Sverige. Vi har filmat de vedermödor vi haft med att få hem spetsen. Många

autentiska ögonblick sker kring de praktiska händelser och möten kring

hemtagandet av den tomma kärnvapenspetsen.

I filmen talar vi med sovjetiska veteraner och balter som tjänstgjorde på

raketbaser i de baltiska länderna. Tex: Antanas från Litauen som arbetat i ett

underjordiskt raketschakt. Stanislav som var chef för fyra kärnvapenraketer

som kunde nå hela Europa.

Dessa personer och många andra har vi träffat och filmat i intervjuer,

situationer och händelser. Många har kanske inte så många år kvar.

Vi har gjort fem resor till Baltikum . Vi har rest till många av de platser Peter

skriver om i sin bok. Men vi har också rest till nya platser. Många av de

raketbaser vi besökt är redan idag rivna och borta. De flesta andra förfaller i

skogarna.

Även Sveriges fd ÖB; Bengt Gustavsson förekommer i en exklusiv intervju.

Vi avser även att använda arkiv-matrial från SVT. Många aktuellt-inslag

beskriver tex väl känslan under kalla kriget. Vi kommer att gå igenom

arkivbilder från både svensk och sovjetisk militär, och hoppas att vi får

tillstånd att använda material. Absurda klipp om att träna sig inför det

omöjliga.

Östersjön är central i filmen. Innanhavet som i Sverige kallas ”Fredens hav",

var i själva verket centrum i kalla krigets kapprustning och omgärdat av

kärnvapen.

Glasmosaiker, affischer mm, som vi finner rester av på baserna, som

refererar till och glorifierar kärnvapenkrig, utgår som en viktig del av filmens

estetik. Musik är en viktig del, men vi har inte bestämt musiken ännu. Ljudet

ska mixas filmiskt och ska vara mer än bara vanligt "synkljud". Ekon,

vattendroppar, fotsteg lyfts fram.