Synopsis Barbro Besatt/ don´t destroy me as a girl

Om du är besatt av andras våld, ilska och ondska, och livrädd för din egen ilska och för att vara ond, måste du ta risken att bli betraktad som ond, och använda dig av din egen ilska för att bli fri.

Av en händelse ställs Barbro inför en porrscen som är så brutal att den får henne att kräkas och ifrågasätta om detta är världen. Hennes inre strukturer är i upplösning och hon kastas in i en överlevnadskamp där hennes inre visar sig rymma både demoner, fruktansvärda minnen och goda krafter. Hennes inre verklighet blir en påfrestning på hennes liv, hennes glömda barndomsfasor och rädslor glider in i den fysiska verkligheten och vi får förstå att hon är besatt av de krafter hon ännu inte känner till.

Två flickor skriker och bankar på varsin sida av en dörr. Det är mörkt och luften är fylld av skräck och missljud och det dämpade dånet som uppstår när en människas själv skiljs från hennes kropp. En stor port faller ohjälpligt i lås. En falskt skorrande och skärande ton följer Barbro och en röst som viskar om hennes ondska och misslyckande väser.

Barbro är rädd att förlora förståndet. Allt detta som lever, pulserar och bråkar inom henne, lämnar ingen plats för henne att vila på. Hon kan gå sönder och dö. Demoner skrämmer vettet ur henne och hon ser hur hon bevakar dessa starka krafter där hon rör sig på en scen. Ishäxan, Varghannen, Doggen och Ökenkvinnan som tröstar med frånvaro och Pseudofilia, som hjälper Barbro att dra fram önskvärda känslor och lägger blicken hos alla andra, visar sig i mardrömmar och ibland som fysiska levande varelser som tränger sig runt henne, hotfulla och hånande. Barbro måste få tag i sin ilska för att få styrka att stå emot. Innan hon kan få tag i ilskan måste hon förstå vad som skapat dessa demoner inom henne och varför de försvagar henne.

Kanske är det hennes man? Sonen? Eller chefen som hindrar henne från att få må bra? Hjärnan kokar, ofta hör hon inte vad folk säger, har svårt att koncentrera sig och vi får genom ljud höra hur hon upplever omvärlden och också se hur hon ser andra människor. Barbro har svårt att se sin egen spegelbild, över hennes ansikte lägger sig ljusbilder av hennes mor och far, av Varghannen och Ishäxan. Barbro ser synvillor, mor och far är där, hon hör gap och skrik, hon ryggar och skyddar sig mot den som ska rusa, skrika och slå. Hon ser inte verkligheten som den är.

Övergreppssituationer stiger fram ur mardrömsnätter, Barbro ser sig själv som en som offras av något som tycks vara ett liknöjt prästerskap. De har skurit ut henne livmoder och Barbro måste övervinna sin skräck och få kontroll över sig själv så att hon kan rädda flickan som är intryckt i bukfettet på en man som flyter i dödens flod. Flickan har ett gapande sår efter offerriten. De båda flickorna som skrikit på varsin sida om dörren är nu där och väntar på att Barbro ska våga bli sig själv, ett med dem. Barbro måste, trots att hon är övertygad om att det kommer att döda henne, ned i det skrämmande mörka vattnet och med hjälp av Flickan med ljuset i sin hand få tag i livmodern.

Systern och modern visar sig påminna om två gestalter om Ökenkvinnan och Pseudofilia, som Barbro lär känna inom sig själv. För att klara sig måste Barbro sätta gränser mot sin mor och sin syster. Hon berättar för dem om våldtäkten, modern tar det på sitt lidande sätt men systern försvinner och vill inte ha kontakt.

Barbros man Lennart har tagit med sonen Joel på semester för att Barbro ska få tid att vila upp sig och när de kommer tillbaka är Barbro lugnare och allt verkar vara på väg att bli normalt.

Men det dröjer inte många dagar förrän mardrömsnätterna är tillbaka och Barbros livmoder berättar för henne om en grym våldtäkt och ett stort svek. Barbro kastas åter runt i de starka krafterna som hotar henne och kämpar för att överleva den död som hon nu förstår att hon hela tiden burit med sig.

Barbro måste tillslut säga nej till sin mor.

Barbros mor Lilja vill inte acceptera att Barbro inte orkar med deras relation. Barbro själv är ovetande om vad som skapar laddningen i deras relation. Modern vill göra upp räkenskapen med Barbro och påtalar att hon pratat med andra som sagt att hon har rättigheter. För att våga säga nej till sin mor måste Barbro riskera det som skrämmer mer än minnena, att själv vara ond.

Det går ett antal år då Barbro, trots att Lennart först inte vill, utbildar sig för att följa sin längtan att bli duktig på något som hon verkligen vill vara bra på. Sedan möter hon en bekant på gatan som berättar att modern är döende. Under stor ångestvånda tar sig Barbro till modern trots att inte en fiber i hennes kropp litar på henne.

Ett svek uppenbarar sig som hotar Barbros existens. Innan modern dör hinner hon bekräfta det som legat som en nära vansinnesvibration inom Barbro ända sedan hennes barndom: modern visste om faderns övergrepp.

Barbro upptäcker att modern har ett belyst skåp i sin klädkammare. Modern står där och gråter, stryker sina tårar över glasdörrarnas kladdiga yta och begråter sin egen förlorade ungdoms alla möjligheter. Barbro ser hur Ökenkvinnan sluter modern i sin askgrå mantel och tar henne med till den stumma frånvaron och tröstlösheten. Innanför skåpet rutor ser Barbro sig och sin syster som sjuttonåringar.

Barbro tar nyckeln som hennes mor slutit i sin hand i dödsögonblicket och öppnar skåpet.

Barbro inser att hon bara kan rädda sig själv. Varje människa måste ensam leva med det hon minns och det hon glömt.

Barbro ligger i sängen, håller händerna över magen som nu är lugn. Hon ser upp i taket. När vi ser taket ser vi att det är vitt, stilla, tomt. Barbro berättar för Lennart, som vi nu ser att ligger bredvid henne: när jag var liten fantiserade jag alltid om att jag skulle få dansa, leka och leva på taket, där det var tomt, fanns plats och jag kunde få vara ifred. Jag ville ha en vit tom plats som var min.

Anledningen till att jag vill berätta den här historien är att jag vill tränga in i det inre för att gestalta hur våld och svek under barndomen kan ta sig uttryck. Jag ser framför mig att film är det perfekta mediet eftersom man med styrka och intensitet kan ta med betraktaren på en skräckfylld resa in i psykets verklighet. Jag ser det som en möjlighet att bidra till en realistisk diskussion om vilka konsekvenser sexuellt våld under barndomen kan ha. Vi tänker nog för sällan på demonisering, besatthet och demoner när vi pratar om psykisk ohälsa. Jag vill också skildra hur förtryck och förnekelse av människans inre behov av trygghet, verklighet och egna utvecklingsmöjligheter verkligen skadar det levande som finns i varje människa.

En annan drivkraft är att det finns en sådan överväldigande mängd berättelser där man beskriver våld, krig, mord på olika rafflande och spännande sätt, men väldigt få som på ett skräckfyllt sätt verkligen går in i de inre konsekvenserna av något som betydligt fler i vår kultur drabbas av.

Det finns organisationer som WONSA, RISE och MEDUSA som arbetar för att sprida information om sexuella övergrepp och för att man som drabbad ska ha rätt till adekvat vård. Tyvärr är det svårt idag, bristen på förståelse är stor. Jag önskar också att vi skulle komma dithän när vi ser att Hedersförtrycket är stort, även i vår egen kultur, och att det kräver många offer.